jag minns än idag hur otroligt svårfångad du var, på alla sätt och vis.
i hagen vände du upp rumpan, du sparkade aldrig men du sprang ofta ifrån en.
av stress och otillit till människor sprang du över folk som ledde dig, som att du ägde allt och alla.
jag vet att det inte var med mening, det var ju bara för att visa folk att nånting inte stod rätt till.
du var opålitlig på många sätt i mina ögon, även andras.
när du naffsade gång på gång när man spände sadelgjorden ett hål i taget, då började jag fundera på vad du hade varit med om i ditt liv. efter många funderingar och olika beslut hit och dit så hittade vi en väg ut, en väg som var så pass bred så vi kunde vandra på den tillsammans, genom livet.

efter mycket träning, tårar & framförallt kärlek så har jag idag fått till det jag ovanför har berättat om.
så fort du hör min röst ute så gnäggar du och springer fram till hagöppningen, när man kommer in så ger du mig en otroligt charmig blick innan du sedan visar baken, inte på något negativt sätt utan bara för att visa att du vill bli kliad. det allra bästa du vet, när någon ger dig massage på rumpan. 
vi har tränat kommandot bakom och du går nu i lunkande takt bakom en och stannar när ledaren stannar. du visar respekt och litar på mig. det var dit jag ville komma. att du ska kunna lita på mig. ♥
nu när man spänner sadelgjorden så kollar du bakåt med öronen framåt och med en fundering om allt går bra, eller om du ska dra in magen lite mer så jag finner på hålen.


nu kan vi vandra gemensamt genom livet på en smal stig, bakom varandra men ändå tillsammans. jag är din vägledare och jag älskar dig mer än allt annat.  ♥



du är unik.