det var visst några som tyckte jag skulle skriva om några hästminnen med olika personer. (:

kan börja med en tjej vid namn fanny jonsson.

fanny har jag kännt ända sen barnsben, hon har två hästar nu på sin gård.

*förra vintern skulle jag och fanny ha en hel helg tillsammans, fredag kväll- dygna till lördag, tog en lång ridtur på hennes hästar. lördag kväll- sov tre-fyra timmar till söndagen. våran söndag bestod av gäspande och två lååånga ridturer. först en lång i österåsen på hennes två pållar, sen tog vi oss en promenad till mitt stall. (sträckan dit är ca 3.5 km..) det gick ganska segt, vi hade mycket kläder, bar hjälmen i hugsta hugg och frös om våra små tassar gjorde vi. vi tänkte en del gånger "ska vi inte sova en stund" men tanken om att frysa ihjäl där ute tog över den föregående tanken ;) när vi väl var framme, tog vi ut två av alla hästar som fanns i stallet, vi skrittade den såkallade "norderås sträckan" och det tog ca 1.5 timme. vi hade inte direkt mycket krav på hästarna denna helg, mer än att de skulle skritta i lugn takt så vi inte for av. vi sov nästan på dem! jag kommer så himla väl ihåg detta.. ;p

*jag och fanny var ute på hennes hästar bob och winson, (fanny på bob & jag på winson) båda western hästar, med western utrustning. winson är en fd travare på 26år, men pigg för sin ålder som gillar att springa! bob är en quarter valack i sina bästa år. (kommer inte ihåg hur gammal han är) winson är en svårfångad häst i hagen, det kan ta upp till en timme om inte mer att få tag på honom när man ska rida. även om man är två så går det ganska segt.. där rök ridtiden.. den här dagen var också vinter, vi hade ridit ut i österåsen, ner vid ridplanen och runt i byn. när vi tillslut var hemma igen, skulle hoppa ner och wips. kände ingenting under mina fötter. snacka om panik när man ser att man hänger på sidan, sitter fast med jackan i hornet på sadeln och hästens öron pekar framåt. min tanke var bara att han skulle springa iväg. han var pågång, fanny satt fortfarande på bob, gissa om man fick hjälp. hon bara garva, likaså jag. jag fattade nog inte vad som hände. mina ben sprattlade som om nån höll fast dem och jag ville komma loss, jag fick inte tag på stigbyglarna, jag hade ju fullt upp med att hålla fast winson så han inte sprang iväg. tillslut, när fanny garvade ännu mer så tog jag sats, min fot hamnade i stigbygeln och efter en stund satt jag i sadeln igen. nu dax för skola- fanny fick lära mig hur jag skulle kliva av! hahah...

läsvärt? ;)